VINTERVIKEN – En kärlekshistoria

Koloniträdgård – Konst -Trädgårdsområdet i Vinterviken

Att ta sig hem från det älskade torpet i Sörmland är alltid förknippat med motstånd. Särskilt då jag tillbringat en lite längre tid där, om hösten eller varför inte vintern. Sommaren och våren är ju mer lättillgänglig och ”självklar”. Ni som följt min blogg har ju kollat älgar, äppelmusteri , harungar, rävar och svampar. Naturen läker själen, patetiskt kanske – men så är det för mig. Att koma hem till vad man sa förr ”Förstan”, Aspudden/Örnsberg, Stockholm, är ändå att komma hem till naturen. Så, istället för att ta T-banan in till city ca 10 min så vad är det som hägrar? Jo självklart en promendad i Vinterviken, Alfred Nobells område, krutfabriken  där det ”small som attan” och var helt stängt då jag var barn.

Förutom alla dessa underbara kolonilotter, finns här gott om ”installationer”, konstnärer ställer ut ”gratis” för oss betraktare och flanerare i området. En liten damm, en häst och varför inte en inbjudande sittmöbel.

                        En plats för kontemplation och vila

För att få allt att gå runt, så krävs ju självklart frivilliga insatser. Cafét som förut hette ”Pladder” drivs av trädgårdföreningen, lövkrattning och annat arbete behöver ständigt, engagerade männsikor!

                                    Konstverken är många, varierade och vackra. Fler små rum finns att tillgå.

Området lever och frodas, en lördag eller söndag, kan du nog se likheter vid alla flanerare på Djurgården eller Drottningholm. Det finns så mycket att se. Är denna soffa ett klotterkonstverk eller på riktigt?

Här finns ateljerna, stenhuggare, gravörer och bildkonstnären. Allt inrymt i det gamla fabriksområdets lokaler.

Grottorna, gångarna, ja allt det där ”förbjudna och spännande” gissa vilka som alltid lyckades ta oss in genom ett hål i stänglset – jo självklart vi ungar. Fattade ju egentligen inte att det kunde vara farligt.

Som ni kanske kan ana, finns här hur mycket bilder som helst att delge. Det är svårt att begränsa sig. Men den gamla urspungsbyggnaden är numer, en plats, för konstutställningar, fester, (här gifte sig Niklas Wahlgren med sin Laila Bagge), osv. Till vardags är det öppet som fik, bar och resturante. Hur många småbarnsföräldrar som helst fikar här och njuter.

Men vi fick inte komma in!
En nöjd kolinlottsägare åker hem med dagens skörd

Vi knatar vidare mot hemmet och kan konstatera att hösten är här, löven faller, änderna putsar sig och den gamla bryggan står kvar än. Tack och lov, för jag tycker den bara hör till och därför blir den vacker.

Ni som vill veta mer nu inför ”Nobeltider” kan gå in på:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vinterviken

Publicerat

i

av

Kommentarer

3 svar till ”VINTERVIKEN – En kärlekshistoria”

  1. Profilbild för Erik "Semlan"

    Vilken fotovandring. 🙂
    Informativt inlägg också.
    Ja där har även jag passerat ganska många gånger. 😉
    En klar favorit.

  2. Profilbild för juanna

    Det är detta som är så fantastiskt med Stockholm – det finns själsliga andningshål på de mest oväntade ställen. Krut förvandlas till kontemplation – kan det bli bättre??

  3. Profilbild för Anonymous
    Anonymous

    Jag var där för några år sedan med syrran. Vi promenerade från Mälarhöjden till Vinterviken, som jag inte ens kände till. Allså, jag urgammal Stockholmare! Bilderna är som vanligt vackra och vältagna och i hösten gör sig Vinterviken bäst. Du har ett visst vemod i dina berättelser och bilder, det tycker jag om. Eftertanke om förgänglighet i glädje och sorg är aldrig fel.

    Janne K

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Blue Captcha Image
Refresh

*

Bad Behavior has blocked 1801 access attempts in the last 7 days.