Att ta sig hem från det älskade torpet i Sörmland är alltid förknippat med motstånd. Särskilt då jag tillbringat en lite längre tid där, om hösten eller varför inte vintern. Sommaren och våren är ju mer lättillgänglig och ”självklar”. Ni som följt min blogg har ju kollat älgar, äppelmusteri , harungar, rävar och svampar. Naturen läker själen, patetiskt kanske – men så är det för mig. Att koma hem till vad man sa förr ”Förstan”, Aspudden/Örnsberg, Stockholm, är ändå att komma hem till naturen. Så, istället för att ta T-banan in till city ca 10 min så vad är det som hägrar? Jo självklart en promendad i Vinterviken, Alfred Nobells område, krutfabriken där det ”small som attan” och var helt stängt då jag var barn.
Förutom alla dessa underbara kolonilotter, finns här gott om ”installationer”, konstnärer ställer ut ”gratis” för oss betraktare och flanerare i området. En liten damm, en häst och varför inte en inbjudande sittmöbel.
För att få allt att gå runt, så krävs ju självklart frivilliga insatser. Cafét som förut hette ”Pladder” drivs av trädgårdföreningen, lövkrattning och annat arbete behöver ständigt, engagerade männsikor!
Området lever och frodas, en lördag eller söndag, kan du nog se likheter vid alla flanerare på Djurgården eller Drottningholm. Det finns så mycket att se. Är denna soffa ett klotterkonstverk eller på riktigt?
Här finns ateljerna, stenhuggare, gravörer och bildkonstnären. Allt inrymt i det gamla fabriksområdets lokaler.
Grottorna, gångarna, ja allt det där ”förbjudna och spännande” gissa vilka som alltid lyckades ta oss in genom ett hål i stänglset – jo självklart vi ungar. Fattade ju egentligen inte att det kunde vara farligt.
Som ni kanske kan ana, finns här hur mycket bilder som helst att delge. Det är svårt att begränsa sig. Men den gamla urspungsbyggnaden är numer, en plats, för konstutställningar, fester, (här gifte sig Niklas Wahlgren med sin Laila Bagge), osv. Till vardags är det öppet som fik, bar och resturante. Hur många småbarnsföräldrar som helst fikar här och njuter.
Vi knatar vidare mot hemmet och kan konstatera att hösten är här, löven faller, änderna putsar sig och den gamla bryggan står kvar än. Tack och lov, för jag tycker den bara hör till och därför blir den vacker.
Lämna ett svar